Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Lim och limningsmetoder, av J. E. Marian - B. Olika limtyper och deras handhavande - I. Limtyper - 3. Plastlim (konsthartslim) - Karbamidlim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lim och limningsmetoder
met genom tillsats av ett lämpligt färgämne kan vara ett bra
hjälpmedel för bedömning av spridningens tjocklek och jämnhet.
Karbamidlim (med undantag av speciella s. k. fyllnadslimtyper)
ha ingen särskilt stor förmåga att överbygga gap i fogen; tjocka
fogar uppvisa försvagad hållfasthet efter kortare eller längre tid
(dagar eller månader). Orsaken härtill är att karbamidlim i tjocka
skikt så småningom faller sönder på grund av sprickbildningar i
själva limsubstansen. Det förefaller som om karbamidlimmet i
tunna fogar vid god anliggning bleve armerat genom de
intilliggande träfibrerna på samma sätt som konsthartset i pressmassor
av trämjölet. Utan denna armering är hartset för sprött och
sön-derspränges lätt av inre spänningar. Minskningen av
hållfastheten och sprickbildningen inträder snabbare ju tjockare
fogen är, ju högre temperaturerna och fuktvariationerna
under bruk äro och ju större mekaniska påfrestningar som
limfogen utsättes för. Under kriget i Nordafrika hade
tyskarna stora svårigheter med sina plywoodflygplan och detta
berodde på, att deras karbamidlimmade konstruktioner icke stodo
rycken, det hände t. ex. att flygplanen föllo sönder vid
landningsstötarna. Spridnings- och spridareproblemen äro alltså av
avgörande betydelse för limningsresultatet med karbamidlim.
Karbamid-limmets hållbarhet och vattenbeständighet (vattenfasthet) är en
mycket omstridd fråga. Som så ofta förekommer, skapades
förvirring genom oklara föreställningar, uttryck och begrepp. Då
dessa frågor äro av mycket stor betydelse, är det på sin plats, att
man gör klart för sig det verkliga sakförhållandet. Om man lägger
ned karbamidlimmade provbitar i vatten, exempelvis under 4
dagar eller längre tid, kan man knappast iakttaga någon
försämring i limfogens hållfasthet. Ofta kan man t. o. m. fastställa en viss
stegring. Blötläggning kan fortsättas praktiskt taget hur länge som
helst utan att fogen blir förstörd, under förutsättning att icke träet
angripes av röta eller försvagas på annat vis. Om man tar upp
dessa provbitar ur vatten och torkar dem vid rumstemperatur, är
hållfastheten praktiskt taget bibehållen. Om man blötlägger
samma provbitar igen, torkar dem efter en tid och fortsätter
behandlingen på detta sätt, kan man efter kortare eller längre tid iakttaga
en uppspjälkning (delamination) av fogarna, kraftigare ju flera
dylika kretslopp man underkastat provbitarna vid detta s. k.
cykliska prov. Karbamidlimfogen tål alltså icke omväxlande
befuktning och uttorkning. Om man höjer temperaturen vid proven,
exempelvis om man blötlägger i 70°-igt vatten och torkar i luft av
70° C behövs färre »cykler» och kortare blötläggnings- resp.
torkningstider för att delamination skall uppstå. Om man lägger prov-
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
