Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Bildhuggeri, av Ernst Sundbeck och Nils Boiardt - Verktyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bildhuggeri
sig med egna verktyg, och antalet järn varierar betydligt, men för
att kunna utföra vanligen förekommande arbeten, fordras det
mellan ett och tvåhundra järn. För att komma åt överallt måste
man även använda sig av böjda järn, såväl framåt- som
bakåt-böjda, se fig. 386 a och d.
Före kriget kom verktygen huvudsakligen från England, men
denna import har för länge sedan upphört. Lyckligtvis ha dock
ett par företagsamma smålänningar satt igång med tillverkning
av bildhuggarjärn, som numera äro fullt acceptabla, även om de
icke komma upp till den engelska kvalitén. Det är bröderna
G. och J. Svensson i Vaggeryd, som svara för denna fabrikation,
där stålet och särskilt då härdningen är utslagsgivande för
kvalitén. Det finns olika benämningar på järnen. Sålunda förekomma
grad järn, flack järn, snirkeljärn, käljärn, sir järn och getfötter.
Skaften böra vara av något starkt och hårt träslag, emedan vid
klubbning påfrestningen blir rätt betydande, i synnerhet då
metallklubba användes. Vanlig träklubba av masurbjörk
förekommer också och denna går ju ej så illa åt skaften.
Svängda raspar i olika storlekar äro goda verktyg, men då
dessa verktyg komma från Frankrike, äro de f. n. svåråtkomliga.
Förr användes även sandpapper, men dessbättre är nu detta
bortlagt utom när det gäller slipning av kälningar. Ornamentet blir
friskare, om järntagen finnas kvar.
Verktygens skötsel är ett viktigt kapitel. Författarens
läromästare brukade säga, att »skarpa järn gör halva arbetet». Ett
faktum är, att man arbetar fortare med skarpa järn, och resultatet
blir också bättre. Det blir då elegantare snitt och mera flykt över
arbetet, än om man arbetar med slöa järn. »Fasen» får ej vara
för kort, ty då blir lutningen på järnet för brant, och det går
tungt att föra fram. Man måste dock ha olika slipning för olika
träslag. I hårt trä håller inte ett tunt järn med lång fas. Därför
är det förmånligt att ha många järn olika slipade, så att man
slipper att »slipa om» vid ombyte av träslag.
Bildhuggaren slipar själv sina järn med särskilt formade
bryn-stenar, som invändigt måste passa till varje järn. Vid uppslipning
av nya eller trasiga järn användes smärgelskiva, men man får
vara lätt på hand, så att inte järnet blir varmt, ty då går
härdningen ur.
Även på järnets insida måste fasen vara slipad så stor som
behövs för järnets rätta lutning vid användandet. Har man rätt
slipning, så att det går lika bra att skära, om man vänder på
järnet, då kan man nästan så att säga »modellera i trä», och
därmed är mycket vunnet.
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
