Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betrakta en orientalisk despot. En sådan människa är det
apokalyptiska vilddjuret, syndens inkarnation ... O, huru
många sultaner gifvas ej i kristenheten!” För detta hans jag
blir sinnligheten själfva syndafallet, som drager Adam och
Eva ner i materien, och kvinnan, den så osägligt lockande,
blir fresterska, den enda farliga: ”blott kvinnan, kvinnan
gudarne besegrar”. Med hvilken betagenhet, med hvilken
tjusning tecknar ej Stagnelius åter och åter detta!
En nietzschefilosof skulle i det nu sagda se ett
förstklassigt själsligt bevismaterial, att skaldens ena jag, hans
oändlighetslängtan, hans kristlighet, hela det romantiska fallet
Stagnelius framsprunge ur underlägsenhets- och rancune-känslor
mot härskaren, den starke och stolte, inför hvilken
hans imponerade beundran slagit öfver i prästerligt hat och
i prästerlig förkunnelse.
Litteraturhistorikern åter gör klokast, när han lämnar
dylikt psykologiserande åsido. Han kan långt ifrån påstå,
att de blå blommorna i Stagnelii poesi endast voro
missbildade exemplar af de purpurröda. Troligen härledde sig
skaldens kontemplation, hans himmelstrånad och hans
åskådning af ”idéerna” från något lika ursprungligt och lidelsefullt
i hans väsen som hans sinnesberusade utbrott. Men hans hela
organism, hans sjuklighet och hans enstöringslynne ha säkert
i hög grad ökat hans diktnings smärtsamma accent. Hur
synes icke det atterbomska svårmodet mera likt en förtonande
afspegling af verklig smärta än verklig smärta själf, synes
nästan lyckligt-musikaliskt vid sidan af svårmodet hos
denne olycklige diktare med glödhet fantasi och enslighetens
uppjagade rufvande, hvilken kunde säga sig ”smäkta” och
”draga eldsuckar”. Atterbom har också från sin glädtigt
och tacksamt betagna, sin harmoniskt-kristna världssyn i
en af sina ”Blommor” skrifvit en direkt poetisk gensaga
mot Stagnelii mörka syn på naturen. Gensagan gäller den
”lifvets vishet” som förkunnas i ”Suckarnes mystär”, detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
