Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Asia-öfverdrotts ande det såg,
han frågade: ”Kännen I Balder den gode?
O skuggor! Då leden mig fram till det rum,
där lycklig han sitter vid älskade Nanna!”
Men, långsamt och tyst, sin gulbruna panna
hvar skugga nu rörde, och uppdrog helt stum
de grinande käftben, som hängde så slappa.
Då hof sig hans ande till jordringen opp,
besjälande åter den domnade kropp,
och hjärtat och pulsarna började klappa.
Af synen på en gång bestämd och försagd,
den öfverdrott talade så i sitt sinne:
”Nej, Hel! I din boning jag nyss varit inne,
att bygga hos dig vare märglöses bragd.
Nog vet jag att tiden, med susande vingen,
skall fläkta bort mig och den gudskänkta ringen.
Men slaf jag ej blir; ty min ande är fri.
Ja, Hel! Blott den fege ditt offer kan bli."
Så taladt. Då höjdes hans mod och hans snille.
Han såg, likt en tjusande sejdrnö, stå fram
hvart storverk han hört om sin mäktiga stam,
hvar seger den vunnit i blodbadets gille.
Och fattande tyst ett beslut om sin död,
han diarne alla församlas böd.
Sitt afsked som öfverdrott taga han ville:
den blanka brynjan kring lifvet han drog,
hon sken som mot solen en rimfrostig skog.
Nu satte han gullhjälmen uppå sitt änne.
Mot den sken hans silfrade lock så mjäll,
som under en eldsol ett snöbetäckt fjäll.
Sin ärriga sköld under hufvud han lade;
så ofta tillsammans de hvilat hade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
