Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag i ungdomens brand mot lifvets bana
höjde glädtigt min blick, mot nöjets fana.
Mänskor, fåfängt I sträfven;
jorden ej hyser ett väl.
Klinga, helga teorb, för sista gången!
Höj, o bleknande mun, den sista sången!
Svanen, gungad i säfven,
uppger i toner sin själ.
Koren.
Jag vet ej, hvad känsla mitt hjärta betar,
vet ej hvad kraft bor i teorben,
osynlig, lik själen i människokropp.
Tre gånger jag lyftade vredgad min tyrs:
tre gånger dock sjönk handen tillbaka,
vanmäktig, vid sidan, och darrande, ned.
Ej kan jag förkrossa hans panna, ej se
denv åldriges ögon, hvars strålande par
kring skarorna än blicka så själfullt,
bloddrypande brista för tyrsernas slag.
Ej kan jag beskåda hans yttersta kamp,
ej hans dödsskrän vågar jag höra.
O r f e u s.
I helga kvinnor, hvarför så förfölja mig?
Vi dyrka samma gudom, blott med skilda namn.
Jag äfven tillber denna milda öfvermakt,
som ljuft i rankans drufvor kokar purpurmust,
att trösta sorgsna hjärtan, lindra sjukas kval.
Tron mig! En gud blott gifves, han må kallad bli
Apollon, Dionysos, egidskakarn Zeus.
Om maktens vigg han slungar från Olympens tron,
Admeti hjordar vaktar på Tessaliens fält,
omdansas af satyrer vid cymbalers klang,
han alltid är den enda, sanna guden dock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
