- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 10. Svensk romantik, 2. Ling, Stagnelius, Sjöberg, Nicander, Dahlgren /
104

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tidigt åt Gud ock helgad hon blef. Knappt aderton vårar
blomsterkorgarna tömt för dess fot och kransat dess lockar,
då dess älskade mor på smärtornas läger och dödens
sjönk för en nordanil förbleknad och kvidande neder.

Storm i skogen bland furorna hven. Den tynande lampan

andades kring sjukrummet sin halfdag ; klockan på väggen

ropade midnatt ut med långsamt döende tolfslag ;

ensam vid bädden satt den sörjande dottern. Som daggens

pärlor från rosens blad, från liljans skimrande krona

rinna i sommarens natt, så tyst ock tårarne runno

ned från dess öga, dess blomstrande kind, och djupt i dess

hjärta

tryckte den tigande jämren sin dolk. Då talade modern;
svag var dess stämma och hemsk som en höstfläkts hviskning

bland fallna

löf eller vålnadens rop ur sin graf. ”0 dotter!” — hon

sade —

’’Ryslig är dödens minut, förfärlig den timma, då larven
ryckes från lifvets anlete bort. Dödskallen därunder
grinar oss vildt emot. Ty själen sitt fängelse älskar
(trodde det länge ett gyllne palats, en retande lustgård);
rysande nu sin villa hon ser och gråter — och känner
ej sitt fädernesland, ej dess palmomsusade hyddor.

O, att jag detta betänkt, och redan i lifvet från jordens
lif jag mig skilt, mot azurerna lyft på betraktelsens vingar!
Aldrig de helige dö. I förgängelsens töckniga dalar
lefva de redan sitt eviga lif. Den lägre naturen
stundligt väl hos dem dör; som fröet i jorden dock spirar
opp mot en gyllene sol, mot safirglänsande himlar
stundligt den högre i blomstergestalt. O dotter, mig lofva
att för ett lif, som förgår, en värld, som rysligt bedrager,
evigt dig dölja, att djupt i det heliga doket försjunka
undan den stinkande Härdens blick, som högt öfver dalens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:41:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/10/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free