Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samma vällust intog mina sinnen,
när, omsväfvad af en forntids minnen,
ännu barn, jag upp till stjärneborgen
såg ur andaktsrika tårars flod.
Ej, Amanda, dig min trånad söker.
Hemskt biand törnen sig min bana kröker,
svarta åskor skymma bort min dag.
Ensam, ensam vill jag banan skrida,
ensam viggen darrande förbida. —
Blott mig själf jag älskar i Amanda,
blott symbolen af mitt forna jag.
Skön, lik strålen i ditt blåa öga,
glänste själen fordom vid den höga
gudatronen i kerubers kor.
Ljuft hon brann som dina kinders blomma,
log som dina läppar, tills den fromma
sjönk, förledd, ur sina himlar neder
till det grus där vanskligheten bor.
Rastlös oro nu den svaga bränner.
Evigt skild från sina himlavänner,
finner hon på jorden ej en vän.
Fåfängt, fåfängt hon i öcknar gråter:
hvad hon varit, blir hon aldrig åter;
blott vid skönhetens och diktens tjusning
flämtar matt dess urlif upp igen.
Dock — hvad fröjd mitt kvalda bröst förfriskar!
Tröstens ängel med zefiren hviskar,
friden sänks med daggens pärlor ner.
Fjärran, fjärran bortom hafvets vågor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
