Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Omringa den fräcka, du järnklädda tropp!
Mot himlen res korset, det fasande, opp!
Ned till de evinnerligt döde
hans lif ifrån järnsåren flöde!”
Och naglad vid korset är Animas vän.
Med dödarnes kval i sitt hjärta,
hon känner eonernas konung igen
och dignar af rasande smärta.
Vildt rifver den arma sitt lockiga hår
och kysser den döendes blodiga sår
och blicken mot himmelen sträcker,
tills natten dess öga betäcker.
Och djurkretsens stjärnor ur stormmolnen le. —
Nu solen förgyller det höga,
och Anima vaknar. Hvad under, o se.
då möter dess stirrande öga!
Den döda, den sårade kroppen har flytt.
I ett blommande lifsträd är korset förbytt.
Där blodet har strömmat, en källa
bland rosor kristallisk ses välla.
Hvar gång, då kring världsfurstens sjöar och land
allt midnattens vingar betäcka,
går Anima neder till sölfkällans rand.
den eviga törsten att släcka.
Tyst sitter den fromma i lifsträdets skygd
och hör i dess krona ur fullhetens bygd
de höga oraklerna tala,
som mystiskt dess hjärta hugsvala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
