Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det yttre lifvets rosor måste falla,
om paradiset innanför skall blomstra;
i natt förvandlas måste tidens solar,
förrn evighetens gyllne stjärnor lysa,
och morgonrodnaden af högre världar
nedtränger segrande i stoftets natt.
Likt ljumma vårregn amma kvalets tårar
den gudaplanta, som i oss förborgas,
och blott med känslor af en namnlös plåga
ur själens dunkla moderssköte födes
det gyllne ord, som himlen nedlagt där.
Tung är den kedja, som vid gruset fängslar
vår andas drift. Ej trifves dygdens blomma
uti det kalla, jordiska klimatet.
I osedt fjärran strålar hennes sol,
i Eden susa hennes västanväder.
Vild är den öcken, som oss innesluter.
Planeternas och zodiakens änglar
med skarpa svärd den stora cirkus vakta,
där själen kämpar med en här af vilddjur.
Hvem öppnar oss en utgång? O, hvem gifver
de forna vingarna åt oss igen?
Ha, kyssa vi ej själfva våra bojor,
och drömma vi om frihet ens och eter?
Af bistra stjärnor lyste in i lifvet,
från vaggan re’n vi se de väsenlösa
objekterna i regnbågsskimmer gyckla
inom den krets, där ödets hand oss fängslar.
Med ständigt nya villor de oss dåra
och skymma andevärldens scener bort.
Ur tidens älf med gudlös törst vi drucko
letheisk glömska af det högre lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
