Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0 kunde, natur, vid din eviga, blomstrande barm
vår lefnad förrinna likt tonande böljor i dalen!
Förlorad är bönen. Oss ödet med segrande arm
från lugnet ju rycker till stridernas pröfning och kvalen.
Hvårföre då, moder, de festliga smycken du bär?
Hvi strålar din heliga panna af gudomens stämpel?
Hör, dikten oss svarar: ej världskretsen människans är,
men väldiga gudar bebo sina lysande tempel.
Hvem uppgår med blodröda kinder ur darrande sjö?
Ack, Mundilfars son, den dejliga månen, ju tänder
sin lampa, och Mundilfars dotter, en blomstrande mö,
eldfrustande solspannet tyglar med glimmande händer.
1 hafsdjupet näcken sig lägrat på bädd af korall
och drömmande stöder sin åldriga tinning mot handen.
Grönlockiga tärnor sig höja ur vågornas svall
och hvila med snöhvita lemmar på ensliga stranden.
Ur sorlande floden sig reser dess mysande gud.
Han leker på guldharpans strängar med fladdrande händer,
och vidt öfver vårfälten skallar hans mäktiga ljud.
där älfvornas ringdans i bäfvande månsken sig vänder.
På bergshällen sitter dvärginnan. Med skönhetens makt
och tonande harpa, i bergets förborgade grunder
hon vandraren lockar, och skogsfrun i bländande prakt
sig närmar till jägarens brasa i nattliga stunder.
I ödenas mörker, o skaldkonst, min ledstjärna blif!
En sällare morgon för jorden vid trollsången randas.
Man glömmer sitt eget elände, och gudarnes lif,
med himlen förbrödradt, vårt suckande släkte nu andas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
