Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7.
Och molnen på höga himmelen gå,
de äro både stora och små.
Af många färger månde de vara,
men ha ingen lust att blifva klara.
Som gesäller de stryka kring himmelens rund
och hafva fri måndag hvar timma och stund;
äro skapta af skalaen Ymers hjärna;
ty vistas poeterna där så gärna.
Och visligt, när själfva de hjärna ej ha,
de vilja den uti molnen ta.
Men när som de fara dit opp att ärfva,
de slå sig i backen och benen fördärfva.
Och de sig i hast nu öfva få,
allt huru de utföre flyga må.
Molngubbarne ha ambition i sitt hjärta.
Att solen skiner, det gör dem smärta.
Att hon ej må drifva med dem gäck,
de stoppa henne uti en säck,
att hon ej mer må värma och lysa
och mänskorna, bäst de vilja, må frysa;
dock finner den lysande arrestant
ej säcken det minsta intressant.
Då spottar hon flammor, och säcken brinner,
förrän man honom rädda hinner,
”och brännes så till asko och glöd,
och därför är lågan så röd.”
Molngubbarne sentimentala då blifva
och många tårar ifrån sig gifva.
Som om de fallit ur skyn, de stå:
det kan ingen människa undra på.
Och de beflita sig så att gråta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>