Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du kära Skugga, tjänsteanda!
När på Stygens cypresskust jag kommer att landa,
där blir jag en skugga, så väl som du,
fast jag förhäfver mig öfver dig nu.
11.
Och skalderne satte sig ned att gråta,
så elegiskt det månde i lunden låta.
Men denna gången hade de skäl;
ty de höllo på att svälta ihjäl.
Då ropade skaldernes myriader
upp till Apollo, sin gamle fader:
vi veta ej, huru vi bröd skola få.
Och sen han länge funderat därpå,
så svarade han och sade: jaså.
Men skalderne öppnade liljemunden
och ropade högt i skaldestunden:
nu vilja vi slå oss på röfveri,
och du! — du skall vår Gonzalov bli.
Då sade han: jag har själf ju händer,
trän växa på Aganippens stränder,
och alltid har jag ju tillfälle till
att hänga mig själf, om jag så vill.
Därför mig ej lyster till skogs mig begifva
och på tistel och törne mig sönderrifva.
Och de svarade: hänga behöfva vi ej,
o, rimmens härlige fader, o nej!
På hvarann vi oss länge i hemlighet öfvat
och i skaldestunden mång purpurlapp röfvat,
och likväl hafva vi icke än
med rep kommit närmare himmelen.
Då ordade rimmens härlige fader
till skaldernes hungriga myriader:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
