Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Kom fram! jag vill betrakta dig, nu medan månen lyser.
En kappa vill jag gifva dig; mig tyckes, att du fryser.”
Så talte lifdrabanten till kung Erik.
Och Erik gick till gallret fram, och lifdrabanten log.
Han sade: ”Skägg har du fått nog, sen konung Erik dog,
och däraf kan du väfva dig en mantel.”
Nu hördes klockan ljuda tolf från höga fängseltornet,
brandvakten tutade så doft tolf gånger uti hornet.
Drabanten gick — och vakten tog en annan.
Men Erik gick så många steg, som slag hans hjärta slog;
och stegen stå i golfvet kvar, som kungafoten tog;
men, Gud ske lof, hans hjärta har fått hvila.
”Kung Erik! slut ditt öga till; ty tolf har klockan slagit.
Kung Erik! sof kung Erik, sof, fast de din krona tagit.”
Så talte lifdrabanten till kung Erik.
Slätt intet Erik aktade, att klockan slagit tolf,
men stannade vid vaktens ord på maskestunget golf.
”Kung Erik” lät så lustigt i hans öra.
”Kung Erik! kom till gallret fram; ty månen skrider fjärran.
Om det är du, så buga dig i stormen inför Herran.”
Så talte lifdrabanten till kung Erik.
Kung Erik böjde hufvud ned, slöt ögat till om tåren,
och lifdrabanten log så skön med silfverhjälm på håren;
men Erik bad i stormen inför Herran.
Och lifdrabanten krönte då hans hjässa med en krans,
bland många brutna törnen där en härlig blomma fanns,
och kransen kom med friden under stormen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
