Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så sjöng Torqvato Tasso, där han satt
vid Sankt Onofrio, i klosterlunden,
och njöt med lugn den sköna morgonstunden,
som följde långsamt på en kvalfull natt.
Hans kind var fallen, men där fanns bevarad
en rodnad, tänd för härligare dar,
och själens eld, af lidande förklarad,
i skaldens öga glänste kvar.
Han satt på gruset af en värld som farit,
bland Romas spillror invid Tiberns älf,
liksom en dröm om hvad han fordom varit,
en skön ruin af dikten och sig själf.
Inför hans blick stod minnets bleka tärna,
i dunkel skrud, allvarlig och allen;
men i dess panna hoppets morgonstjärna
framtindrade med oförgängligt sken.
* * #
NUNNAN.
Osynlig sjöng du. Ej ditt milda, bleka
och höljda anlet fick min blick förnimma.
Blott röst du var i bönens andaktstimma,
och ensam den var nog att mig beveka.
Vildt i ditt hjärta minnets genier leka;
ditt ögas eld, som icke mer får glimma,
släcks ut af tårars flod, — och månens strimma,
blott hon får dina kinders liljor smeka.
Men tåligt bär den lott, dig ödet gifvit,
sjung nöjd din sång, låt lampans olja brinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>