- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
39

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stal smycket af mig, om du visste det, Ferdinand! Ja, låt
fotterna gå bort, skär af honom vid medjan, så blir hjärtat
ändå kvar här med hufvudet — ett så vackert hufvud! —
Och hjärtat blir kvar också? Tack, o Gud. Klipp af, säger
jag, fort klipp af. — Går det icke an — med en fin hvass

— hvass — sax — har du icke en slipad knif på dig? Nej

— nyttja icke kula! O rädda! rädda! Skjut honom icke —
du får ej, får ej! Skjut icke, säger jag! Hu, dina händer
äro ramsvarta, fast ditt ansikte hvitt, lönnmördare, o! —”

Vid ansträngningen af det sista utropet vaknade Amanda.
Hon kände ett par mycket hårda händer hålla sig och såg
ett pappershvitt ansikte med hål till ögon nedstirra emot
henne. ”Fru Gyllencreutz, fru Gyllencreutz! Hvar är du?”
ropade hon och slet sig ur sin bärares armar, som
före-kommo henne vara själfva dödens.

Den främmande stod stilla och teg, ännu tycktes hans
armar litet darra, efter den börda han burit, eller af . . .

”Hvar är mitt sällskap? Hvar är själfva danssalongen?
Där måste Sofie Gyllencreutz vara och Fredrique! Gud —
hur kunde ni lämna mig så? Bort, bort, dystra, förföljande,
förskräckliga fantomer!”

Den hvita masken vågade likväl taga hennes hand, ehuru
med mycken lenhet, gjorde en bugning och sade med half
röst: ”Nunna, ni har förirrat er, önskar ni gå till
redoutesalen och till fru Gyllencreutz, så försmå ej en ledsagare;
man är ej så elak, som det synes.”

Amanda såg upp och begrep, att det blott varit ett
pappansikte, som så förfärat henne vid vaknandet, och att en
verklig människa väl kunde finnas därunder. Kring hans
runda hatt såg hon en kort strutsplym. Hon sade väl intet,
men lät honom likväl taga henne under armen och föra
henne vidare. Kanske var det inbillning, men hon tyckte
ledsagarens arm var så kall, att köld därifrån gick in i hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free