Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de utsmycka sitt blifvande tal med ett blomstrande språk, fullt
af lif och lust, öfverflödande på täcka bilder och ljufva
liknelser? Hjärtat svallar: själfva fingret, som förer den unga
homiletens penna, är poetiskt. Allt blir hänryckande :
evangelium en idyll, lagen en varnare i huldaste dräkt — allt blir
likasom solen eller som dagens stunder, som stjärnorna, som
våren och liljorna, till och med som flickans milda öga. Men
nu! För hvad eller för hvilka skulle detta glimmande koncept
nu uppläsas? Adjunkten gjorde sig själf den rättvisan, att
den smärta, som grep honom, likväl icke var harmen öfver
att se sitt sköna arbete förgäfves gjordt eller förintadt; han
var icke fåfäng, helst i en så opassande sak; men bekymmer
vaknade hos honom med rätta öfver, huru till denna
församling detta tal skulle låta, och hvad frukt det skulle bära.
Han var ju dessa utlefvades, dessa halfkrymplingars predikant
i dag. Och de hade väl rätt att af honom höra Guds ord.
Det han skrifvit hade säkert, när han satt i sin kammare, mest
haft till föremål de unga, med honom likstämmiga, lifliga
medlemmarna af hufvudkyrkan, och kanske bland dem i
synnerhet en eller annan viss — hvem vet. — Ty mycket
omedvetet ingår i en skribents tankar. Månne icke det och det
sköna uttrycket stod där för den och den sköna åhörar . . .
innan? — Är det så omöjligt — så orimligt — eller så fult?
Nej, det är ganska mänskligt och ganska vanligt. Men nu!
Ja, hvad skulle allt detta blifva för hans härvarande åhörare,
som han äfven älskade, hvilkas präst han i dag var och
ville tala välsignande ord till?
Under sin villrådighet hade han hunnit hela kyrkogången
fram och inträdde i den lilla låga sakristian. Där emottogs
han af kapellets klockare, en nittioårig patriark med hvitr
småknollrigt hår och så lång att, ehuru han kom nedböjd emot
den inträdande adjunkten, nästan såsom en far nedlutar sig
öfver sitt barn, räckte adjunkten honom dock med sitt hufvud
ej högre än till bröstet. ”Herr kapellpredikanten själf läret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
