- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
155

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så tyst, så utan ringaste kny har ingen församling
emottagit sin präst. Icke blott för att han var dem så ny,
så ung; men en underbar gloria af andlig försynthet — af
hög skam — sken omkring honom. Det var en ring af
blygsel omkring honom, ej af tölpighet, men, ännu en gång
sagdt, af skam: denna hemlighetsfulla förvåning, som ett
ungt sinne känner, då det i hast befinner sig stå inför
himmelen och inför jorden — att vara Guds taleman!

Han sade ännu intet ord. Hans blekhet, hans skinande
ögon. hans långa tystnad, allt förökade de åldriges
uppmärksamhet. Allt, som kunde se, såg på honom, och på honom
blott. Han märkte detta själf, och det drog hans nerver än
mera tillsammans. Slutligen öppnade han sina läppar med
en blick åt höjden: "Fader, jag har syndat, inför dig har
jag illa gjort!” yttrade han med en svag, men melodisk och
därför ganska hörbar stämma.

Var detta hans ingångsspråk? Det naturligaste hade väl
varit, att han sträckt sin hand in i sin ficka, upptagit sitt
koncept och predikat utur det. Men — han hade knäppt

sina händer tillsammans och kunde ej öppna dem; han

mindes ej ett ord ur sitt koncept: han kunde icke tänka på
att det ens fanns till i världen.

Han teg åter efter de orden och såg sig omkring.

Församlingen väntade förgäfves, att han som öfligt skulle

säga sin citat, hvar ingångsspråket stod. Orden stodo skrifna
i hans hjärta, men han citerade icke det.

”Fader, jag har syndat! Jag har illa gjort inför dig
och inför människor —” Åter teg han.

Det är en stor sanning, att ålderdomen i hvarje
århundrade ser på ungdomen såsom på sin präst, sin anförare,
sin hjälp, sin styrka. Det är det unga, som skall draga
världen fram. Gud själf var blott trettiotre års man, när
han dog för världen och införde ett nytt lefnadssätt genom
korset.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free