- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
172

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

är sådan själf, då tänker jag, att med Guds nåd barnen sällan
bli elaka.”

”En god hustru, ja. Förstås det, ja.”

”Visserligen kunna undantag och olyckor ske. Men om
de, som gifta sig, älska hvarann, så tänker jag —”

”Vördig pastor, en fattig man skall se till utkomsten, och
man gifter sig med den rikaste man kan få sig. Här i
skärgården, hos oss stackare, vill detta säga, att jag — man
gifter sig med den minst fattiga, som man kan få.”

”Ni följde den grunden. Jag känner icke era händelser,
far; men det kan väl vara, att er hustru icke på det viset
blef den mildaste ni kunde få.”

”Åja, hon är död nu för fyratio år sen, ser pastorn.
Men jag bor ännu i det hus, jag fick med henne; och därmed
så har jag fisk till döddar. En kan icke mer begära.”

”Och det blef då all er förnöjelse här i världen, fader
klockare? Inga barn en gång!”

”Barn äta upp en, herre. Jag hade en son — slyngel
var det. Men Gud fröjde honom, han är död för tio år sen."

”Men ser ni på dessa åtta barn, far? De hade granrisat
åt sin mor och nämnde aldrig ett ord om mat när hon kom
ur kyrkan.”

”Ja, de äro ej bättre vana, stackare.”

”Men er son lär hafva varit van vid bättre? Därför
kanske pockade han?”

”Man fägnar ungarna så länge man har. Men visst,
herre Gud — en slyngel vardt han — gunås så visst."

”Det var den Jan, som hjälpte morfar stjäla, herre,"
utropade den äldsta pojken, talemannen.

Gubben såg på honom med en grym och stel blick. "Vet
du redan — pojke!” sade han, men afbröt sig.

Prästen blef uppmärksam vid dessa ord. Kanske, tänkte
han, var det däraf gubbens afvighet emot dessa fattiga
kommit, att "morfadern" förledt hans son till afvägar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free