- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
198

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr,
den han ock påtände, kom ånyo upp, satt sig med hög och
fri uppsyn på sin koffert, drog långa rökmoln ur cigarren
och såg syperb ut.

Han märkte den behagliga glasmästardottern flera gånger
gå sig liknöjdt förbi, stundom jämkande på den skära
silkesknuten under hakan och fingrande de gentila
halsduksspetsarna som föllo ned öfver bröstet. Hon talade lifligt med
de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.

Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten
kastade den lilla stumpen, hvari ännu eld satt kvar, bort ifrån
sig, med afsikt att få honom i sjön. Men stumpen var så
lätt, att han blott hann ett stycke fram på däcket, låg där
och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste blanka
känga på sig, och trampade ut honom, så att han slocknade
tvärt. Sergeanten höjde sina ögon ifrån foten upp till
personen och såg den obekanta. Hennes ögonkast mötte hans.
Sergeanten skyndade upp ifrån sin koffert, gick fram till
henne med en artig bugning och sade: ”Tack, söta jungfru!
Min cigarr förtjänade väl icke att röras af jungfruns fot —
men —”

En kall och afvisande min var svaret. Hon vände honom
ryggen och gick.

”Så må fan ta henne!” — med den tanken hoppade
sergeanten rodnande och förstämd ned utför trappan till
matsalongen. Här kröp han in i det mörkaste hörn, passande
för sömn eller betraktelser. ”Anfäkta, Albert!” tänkte han
och strök luggen ur pannan. ”Jag kallade henne jungfru, det
föredrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för
mamsell. Rackartyg!”

Han var icke ensam i salongen. Han talade därför
hvarken högt eller halfhögt. För att dock hastigt visa både
sig själf och de öfrige sitt mod, ropade han strängt och barskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 3 17:52:52 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free