Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att hafva
en plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i
slarf allt hvad en med möda och åhåga samlar. Hvad båtar
då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig
och frossar af den idogasarbete? Och huru kan en arbeta
med lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men
ångesten sitter i halsgropen ...”
”Jag förstår dig icke.”
”Så? Hm.”
”För Guds skull berätta hvad du menar!”
”Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute
en mikaelikväll med min mor; det var mot hösten och blåste,
och hennes hår for kring hufvan. I förtviflan lopp hon upp åt
den stora stadsbron, som går öfver Lidan hemma i vår stad;
jag var då femton år och sprang efter. Jag tänkte hon i sin
rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom
efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid
broledstången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. ’För
din skull vill jag låta bli det,’ hviskade hon. ’Jag vill lefva
och pinas, tills du blir ännu litet större. Men ve och
förbannelse öfver den här! Åtminstone den skall jag bli kvitt!’
Härvid såg jag fradga af raseri, tror jag, stå kring min mors
läppar; hon ryckte sin guldring af fingret och kastade honom
långt bort i Lidaån.”
Sergeanten bleknade: han påminte sig något ditåt i dag
morse vid ångbåtsrelingen.
”Din mor lär hafva varit litet otålig i äktenskapet,”
undföll honom.
”Fy ... fy ... herre!” utropade Sara med blixtrande
ögonkast och glömde sitt du. ”Albert!” tillade hon dock
strax efter med mildare röst. ”Tjugu gånger sparkad häst,
som tjuguförsta gången sparkar igen, är icke otålig. Och
det är visst och sant inför Gud” — sade hon slutligen med
en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton — ”en var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
