- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
232

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upp i staden hastigt och skaffa oss bärare, innan de andra
passagerarna taga bort karlarna för oss.”

De stodo händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att
Sara kunde väl icke hafva behöft hviska. Men Albert tyckte
det lät så förtroligt och bra, och hennes täcka ansikte var
honom härvid så nära, att han, utan att själf veta däraf,
kysste henne och gick bort som hon sagt.

Sara Videbeck, likasom ingenting händt, började framme
i fören verksamt ordna en mängd större och mindre
angelägenheter. Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och
öfverplagg tillsammans. Hon bar äfven till samma hög sergeantens
icke särdeles vingbreda ränsel, koffert och reskappa. Huru
hon kunde känna dem, kan man fråga. Men dagens iakttagelser
hade för henne varit tillräckliga att märka, hvilka
persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med
förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat och
så vidare, hvilket en bra karl aldrig gör med annat än egna
tillhörigheter.

Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch.
”Mamsell, låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem
på den här lilla brickan. Jag skall bära dem själf, så besväras
ingen.” Skänkmamsellen, glad öfver en så mild tonart ifrån
en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befalldt var.
Albert tog sin bricka, bar den sedig som en kypare uppför
trappan och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. ”Är
det carolina?” frågade hon. ”Jag dricker ej punsch.”

”Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir
svalt i kväll. Han är fin och god.”

”Bra!” sade hon, sedan glaset var tömdt. ”Albert, det
här är bättre än carolina.”

”Det är just hvad jag alltid påstått,” svarade sergeanten
och tömde det bredvid stående.

Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free