Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekomma ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag.
att du här skall må bra, förblifva ostörd och sofva godt.”
Sara hade under tiden aftagit sin hatt, lagt den på en
stol, kom fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och
svarade: ”Gör som du vill och sitt därute, hvar du behagar,
Albert. Jag kan väl tänka, att du skall göra väsen af det här
ena, hyggliga, vackra rummet och tycka det är dumt för att
det är allenast ett. Hade du såsom jag varit både född.
uppfödd och sedan tillbragt hela lifvet i blott ett enda rum, som
om dagen var arbetsverkstad och om natten sofrum för oss
alla samtliga (ty de rum, som i huset hemma voro öfver,
måste vi för nöd hyra ut), då skulle du icke tala stort om
detta lappri. Men ehuru du väl icke riktigt är som många
andra, kan jag ändock förstå, att du blifvit uppfödd med flera
narraktiga tankar. Därför, goda Albert ... ja, gör som du
behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne i
stället för att sitta i rusket därute öfver natten, så skall jag
hålla det för alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse
det likaså, ty just då betyder det minst.”
”Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles
ingenting!” gick som ett eko genom sergeantens själ, och något
så krossande för hans själfkänsla, något så grymt och
nedslående gjorde honom stum.
”Albert!” ... fortfor hon, gick honom nära och tog
hans hand ... ”misstag dig icke på mig och undra ej! Om
jag undantar de nätter hemma för länge sedan, då pappa
ännu lefde, mest uteblef, men stundom likväl hemkom och
med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram
till klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att
det för öfrigt alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad,
där vi sofvo, att ej det minsta glas bräcktes. Det är jag van
vid. Men gå du gärna ut, bästa Albert, ty du finner kanske
mycket i den här småsaken, och jag kan icke ändra dig.”
Nu måste han le, det kunde icke hjälpas. Han släppte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
