- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
245

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle vara ännu förlägnare, ja sitta som på nålar för att till
sluts kanske ej få gifva den. Att stå i sådan där tacksamhet
är olidligt.”

”Min Gud, Sara, äro då ömsesidiga tjänster ... är ...
ja ... tacksamhet människohjärtan emellan en så olidlig
känsla?”

”Tacksamhet ... Albert!” — (hennes ögon höjdes underbart
härvid) — ”Det finns saker, som man aldrig kan afbörda;
ljuf är tacksamheten då, och att stå i evig skuld till någon, det
är ljuft då. Men skjutspengar och pengar för mat och för
hyra och slarf, det må hvem som vill stå i tacksamhet för,
men icke jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade,
så fick jag hålla till godo och taga emot, skämmas, blygas
och tacka, gråta och tacka. Men för att slippa det, ämnar
jag låta bli att nånsin lättjas, och så länge möjligt är, tänker
jag skaffa mig medel. Tala icke därom, tag pengarna här i
handen, Albert, och var en karl ... Ack, mycket, mycket
blir nog öfrigt ändå, som vi få tacka hvarann hjärtligt för,
menar jag, och som inga pengar kunna gälda.”

Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta
af hennes långa mörka ögonhår, föll likväl icke ned; den
drog sig småningom åter in i ögat. Således, utan att det vardt
gråt utaf, ökades blott blickens sken, och den glimmade
öfverjordiskt.

Albert började fatta, att det alls icke var lågt gjordt att
emottaga de där pengarna. Han tog dem, ja han gick till
och med så långt, att han helt noggrant, likasom fångna ur
krämarhand, räknade dem. Han fann summan riktig och
bjöd till att yttra helt kallt och bastant: ”Du har räknat rätt,
Sara.”

Hon förstod den seger, han vann öfver sig, och belönade
honom med en eget slags nick. ”Det visste jag,” sade
hon, ”men det skadar icke att två addera; det blir då alltid
dess bättre gjordt.” Härmed tog hon sin långa fläta, ringlade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free