- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
253

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tystnaden. Hon menade förmodligen de tvenne
fellingsbrobyggningarna, som vända gaflarna åt landsvägen, stå så
symmetriskt, med den rymliga, fyrkantiga, rena gården
emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder
och lass genom sitt staket utmed vägen.

Albert svarade intet på hennes utrop om husen, steg
af, uppgjorde hastigt affärerna och fick hästar till
Glanshammar jämte en lika bra vagn och stolar. Ånyo satt man
upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg gubbe,
fick köra sina hästar själf, och därpå förlorade man icke,
ty han durkade af på den goda vägen ganska flinkt. Efter
en stund vände sig vägen åt vänster, söder, och man kom in
i skogar. Gubben talade oupphörligt ett dofgroft och
muttrande språk till sina hästar, hvilket, utan att vara svenska,
dock begreps af dem: här kan det likväl icke återgifvas.
Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben
ingenting annat än vägen och dem.

SJÄTTE KAPITLET.



”Hvad? Är hon i stånd att rysa?”
tänkte Albert. ”Nå Gud ske lof! Då är
hon likväl ... Hvad ryser du för, Sara?”
sade han högt.


”Hvad jag tycker om den här skogen, Albert!” sade
resesällskapet, under det de fortforo att åka ifrån
Fellingsbro och kommo in på skogen Käglan. Orden yttrades med
en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var
ledsamt att på så länge sakna samkväm. Sergeanten såg åt
hennes sida och tänkte: ”Hon har dock ett sinne för det sköna
landet!” Till hälften blidkad sade han därför ... nej, han
sade ingenting, men han hade dock i faggorna att tala.

Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade
hon efter ett par minuter: ”Ty här har man då skugga emot
solen, och så slipper man dammet!”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free