- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
255

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

drömde att jag var i en liten, liten kammare med rosiga
tapeter och att jag malde krita ...

”Pah ...

”Och . . . lika mycket, Albert ... jag kan väl tala om
det,” fortfor hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning,
”jag drömde mycket om dig därunder.”

”Och jag malde väl också krita?”

Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast,
men slog ned det, liksom träffad af en dimma. Hon sväljde
omärkbart en begynnande gråt, hämtade sig dock och sade:
”Det är just det jag mycket väl begriper, Albert, ty du är
officer. Jag hoppades ändå, att du skulle vara mera
underofficer än du verkligen är.”

Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den
undrande blick han gaf flickan, sade henne tillräckligt, att
hon pratat obegripligheter. Hon drog sin hand tillbaka
ur hans.

”Så kan man drömma,” sade hon, som det tycktes mest
till sig själf, ”och när man vaknar, är det allt på ett annat
sätt. Därför är det bäst att hvar och en lefver fri för sig
själf, på sitt vis, och icke bråkar sonder’et för en annan. Man
kan vara goda vänner ändå och det är bäst så. Det är allra
ljufvast, när det är bra och man icke gör sin nästa förtret.”

Albert runkade på hufvudet. ”Hon talar ur sin dröm,”
tänkte han. Emellertid fortfor hon:

”Och Gud vet väl bäst, huru han vill hafva människorna,
men icke begriper jag’et. Det är ändå bäst, att
man lefver som Gud har skapt’en.”

Dessa breda ord föllo sig i sergeantens öron så löjliga,
att han var på vägen att gifva till ett gapskratt. Men af
vördnad för uttrycket i flickans ansikte, som såg ganska
tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte att inkomma i
hennes egna tankegångar.

”En upplysning måste Sara Videbeck gifva mig,” inföll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free