- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
261

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Därmed är jag ändå icke fullt nöjd. Nånå, vi fundera
väl ut något på vägen, vi hafva ännu många mil
dessförinnan,” sade han.

”Och kanske,” afbröt hon med en egen, ganska fin
accent, ”blir du allvarsamt ond på mig redan innan vi komma
så långt som till Mariestad, så skiljas vi ... redan där.”

Paret af de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna
höjdes på sergeantens öfverläpp, hvaraf det är högst troligt,
att han ämnade höja själfva läppen, öppna munnen och tala,
kanske nämna närmare om sin ersättning för mödan att resa
ända till Lidköping. Men Sara hade knappt slutat de sista
orden, då hästarna skyggde till, Gud vet för hvilken ruska
vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis
lika flitig i samspråket med fålarna som de två resande
sinsemellan, hade släppt tömmarna allt för slaka, så att han icke
i hast kunde hålla in dem, utan springarna togo till galopp
och började skena. Närikes hästar äro af en förträfflig ras
och födas väl; eld, mod, ifver att löpa utmärker dem. Själfva
Albert måste således snabbt resa sig upp och stå i sitsen, han
ryckte tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna
barskt, så att de bägge rödblacka skymlarna måste kröka
sina halsar likt höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i
bringorna. Skena blef således icke af, men gick gjorde det,
så att hjulbössorna kunde hafva tagit eld, om de haft lust.

Sergeantens lockar flögo kring tschakåkanten. Han
tyckte sig nu åter vara minst sina tjugu år yngre tillbaka
igen. Han tittade ned åt sidan, Sara såg icke alls ängslig ut
under hujfarten, och detta fröjdade Albert mera och högre,
än historieskrifvaren är i stånd att beskrifva. Albert tänkte:
”Här är dock nu ånyo en punkt, hvari hon och jag
sammanträffa. Kanske råkar jag någon gång ännu en.”

Men verkligen är det icke omöjligt för en historieskrifvare
att följa med alla händelser, och icke går det an för honom
att tala om allting, smått och stort, både hvad som sades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free