- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
265

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Far och mor kunna de icke hafva varit utan, efter de
äro till.”

”Men om deras far och mor ...

”Dött? Ja, då beskyddas de af Gud ändå och af goda
människor, som alltid finnas. Jag vet en i Lidköping, som
inga barn haft, men hvars nöje bestått uti att af sina medel
uppkläda och hjälpa flera små barn, hvilkas föräldrar ...
Albert ...

”Dött?”

”Nej, väl sämre: slogos och förskingrade hvarann till
kropp och själ och läto barnen gå där.”

”Ett sådant slags barn har du själf en gång varit, Sara.”

”Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som
brukade smyga sig hem till mina föräldrar, har jag att tacka
för, att jag är så pass folk som jag är. När pappa dog, vardt
det väl något lugnare och bättre hemma, fast mamma då
redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet
och icke mer kunde repa sig, ehuru det då annars kunde
hafva varit en möjlighet för henne att bli människa igen.
Sedan har jag växt upp och tagit tömmarna hemma. Men
jag är så, det vittnesbörd må jag gifva mig själf, att jag vill
förtreta och fördärfva ingen — minst dig, Albert. Hiskeligt
är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en
rättighet, hvarigenom hon sättes i ställning att in i döden förgöra
en annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga
framsteg på jorden. Aldrig vill jag hafva den makten öfver
en annan, och åt ingen tänker jag gifva den öfver mig.”

Albert teg. Han klappade barnen på hjässan.

”Ack, du tycker om små barn!” utropade hon.

Utan att svara henne, sade han likväl: ”Om nu dessa
barns föräldrar, Sara, vore ogif ...

”Barnen se goda och vackra ut; det tyckes, som Gud
och människor älska dem.”

”Men om föräldrarna icke äro gif ... icke se om dem ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free