Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så pass mycket som behöfves, hvilket alltid hjälper där
det finns.”
”Hoplästa? Hvad menar du med det?”
”Att man läst öfver dem, vet jag. Kära Albert, signerier
tjäna till intet. Man måste en gång komma därhän att i denna
sak, som i alla andra, söka hvad som verkligen tjänar och
ej bygga på det odugliga. Däraf blir icke blott olycka, utan,
hvad värre är, riktiga laster. Ty så fort man icke älskar
hvarann, så är det en riktig ful last att ...”
”Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker
bön... sådan par exemple, som brukas när två ...”
Sara såg upp med ett underbart uttryck. ”Gud är mitt
vittne,” yttrade hon, knappt hörbart, men med den renaste
stämma, ”Gud känner, att jag älskar böner. Och jag gör
dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, icke nyttjar
jag böner till sådant, som de icke tjäna till, ty det är signeri
och tomma ljud, om icke ännu värre, nämligen hädelse.
Böner? O, min store Gud! Ej den vackraste bön förvandlar
hvitt till svart eller svart till hvitt. Om två stå bredvid
hvarann och ljuga redan då ett tycke för hvarandra, som
de icke hafva, icke gör bönen lögnen därvid till sanning?
Eller om de icke då stå och ljuga, men likväl lofva sådant,
som det händer att det sedan alls icke står i deras makt att
hålla, icke afböjes det genom någon läsning öfver dem?
Och det som oftast inträffar, nämligen att de sedermera icke
hålla hvad som blir dem omöjligt att göra, men likväl med
skenet låtsa så, till ökad plåga och lögn, hvad uträttade väl
då den arma bönen på förhand? Icke hindrade den att så
går? Och när de så ändå fortfara med hvarann, blifva de
allt mera grofva till själ och kropp ... ja, riktigt liderliga,
det måste man tillstå . . . och till sluts sådana, att de icke
mer alls kunna fatta hvad vackert och rent i världen är
eller förstå något i grunden klokt om människan, ehuru man
läst öfver dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
