- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
289

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

henne icke. Hon undrade på deras åtbörder, pekningar och
hufvudvändningar. Men då de gingo förbi, steg också hon
framåt vidare och närmade sig till nästa hörn. Här stannade
hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant
hade alltid hållit henne tillbaka. Huru mycket mera nu, då
hon med häpnad och bestörtning i denna procession igenkände
sin egen verkgesäll, gående svartklädd. Några af de
äldre lärpojkarna jämte andra bekanta buro en likkista. Det
var hennes mors, därpå kunde hon icke tvifla.

Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon
till att dämpa, ty ett oskickligt uppträde på gatan måste
undvikas. Resklädd och utan allt svart uti sin dräkt, ville
hon ej visa sig. ”Min mor! Min mor! Får jag aldrig mer
se ditt ansikte?” utropade hon, vred sina händer och drog
sig ännu närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta
det sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra
klockaren till sin granne i processionen doft mumla orden
”förliden söndagsnatt.”

De allvarsamma vandrarna märkte henne icke. Men när
kistan hunnit om den tyst gråtande, fördolda dottern, blef
det omöjligt för henne att fortsätta sin egen vandring till
hemmet. Hon såg att processionen vände sig framåt kyrkan
till. Om det var begrafning eller blott bisättning kunde hon
icke veta, men hon drogs oemotståndligt att på afstånd följa.
Allt var henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt
öfverraskande: att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med
sin mun, innan hon nedsänktes, det var en nödvändighet.

”Förliden söndagsnatt?” stafvade hon tillsammans i
sina tankar. ”Hvar var jag då? I torsdags reste jag ifrån
Stockholm. Hade resan icke fördröjts ... hade icke ...
om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags afton
hafva varit hemma. Nu är det onsdag! Hvar voro vi
söndagsnatten? Hvar? På Bodarna,” svarade hon sig själf.

Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free