Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minsta klocka, prästen uppslog handboken, klockaren tog
upp sin psalmvers.
Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den aflägsna
grafstenen. Tårar kommo i strida svall, hennes hufvud
darrade ända ned emot blomstervallen, och hennes händer
emottogo den fallande pannan. ”Min mor! Min mor!” utropade
hon högt, ty hon visste, att ingen dödlig hörde henne här.
Ett saligt minne genomströmmade hennes hjärta dock därvid:
”Jag har uppfyllt din önskan, min mor! Din oaflåtliga
förmaning till mig har jag lydt. O, hvarest du nu är, gif mig
din välsignelse!”
Om den aflidnas ande nu blickade omkring på hvad
här föregick, så skulle den där borta vid själfva griften hafva
kunnat skåda de svartklädde, som med omsorg och aktning
— dock ej med många ord, ty glasmästaränkans lefnad
var ju ej att berömma — sysselsatte sig med det döda
stoftet; men här under trädet, till mera glädje för himmelen
och lifvet, knäböjde i en skön bild framtid och eftervärld:
denna bild kunde vara för anden att med mera, att med
oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt
äro ofta ett okändt, misskändt, icke sedt. Dold stod dottern,
tyst i sin bön. Människor sågo henne icke. En svalkande
vind gick öfver blommorna.
Psalmversen var kort, ringningen snart slut och prästens
ord icke flera än handbokens. Allt aflopp således fullkomligen
som det skulle: intet fattades, men också intet var tillagdt.
Under verkgesällens insjunkna ögon syntes litet blått öfverst
på kinderna. Lärpojkarna, af frisk hy, fattade de i beredskap
stående skoflarna och började nedstörta mullen.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet, tagit en
kammare en trappa upp på stadskällaren och vandrade i den,
än orolig, nyfiken och väntande på bud, än förstämd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
