Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följder den största af en stats olyckor. Ty de hemligaste,
men mäktigaste sammanhang äro därigenom upplösta.
Den tiden, då herre och tjänare, fru och tjänarinna
tillbringade en stor del af sin tid i samkväm med hvarann,
ofta i samma rum, gick dem emellan en hemlig, men ganska
verksam ömsesidig uppfostran. Det herrskapliga tillbakahölls
därigenom oupphörligt inom nationella gränsor, det individualiserades.
Det älskade folket, ej som tjänare blott, men som
människor framför allt, och som människor af samma stam.
Detta behöfde visst icke ske genom alltför många samtal.
Tvärtom ganska ofta under tystnad. Att andedräkten delar
samma luft är redan mer än mången tror. Genom närvaron
hyfsades de tjänande nästan magnetiskt, fingo ett element af
allmänlighet, af hvithet, som gärna brister dem; och
herrskapet å sin sida drogs af en osynlig makt att bli folk, eller
åtminstone ej upphöra att vara det: undgick därigenom den
kosmopolitism, den för myckna allmänlighet, som utgör
dess vanliga fel, fick en beskuggning i lynnet, fick karaktär.
Så älskade stånden hvarann, fyllde hvarandras behof och
voro starka genom hvarandra. Hvad äro de nu? Man sitter
i afskilda rum. Man besinnar icke hvad väggar uträtta.
Herrskapet — för sig — talar, njuter och gör hvad det ofta icke
skulle göra i sina tjänares åsyn. Tjänarna för sig sammalunda.
Nu uppkommer de inbördes klagomålens tidehvarf.
Herrskapet jämrar sig öfver sina tjänares dålighet, elakhet,
otrohet, dolskhet, vårdslöshet, liknöjdhet. Tjänarna uppräkna
sins emellan kanske icke så många substantiver om sitt
herrskap, men förakta eller afundas det icke dess mindre. ”Huru
illa!” utropar man, och man borde tillägga ”huru naturligt!”
sedan ledarna öfvergifvit dem de skulle leda och själfva
blifvit odugliga att vidare kunna leda. Ståndsskilsmässan
började med, att man icke längre älskade hvarann; nu har
det gått därhän, att man ofta nog föraktar hvarann. På
ingendera sidan känner man hvarandra rätt: gör således
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
