Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans far anvisat för vistandet där, men återstoden blef högst
obetydlig.
Vreden och bedröfvelsen, tvenne ohyggliga artister,
öfverföllo nu Uno; den ene (porträttmålare) öfverdrog hans
ansikte med en förskräcklig blodfärg, och den andre
(skulptör) modellerade hans linjamenter efter en desperat fantasi:
munnen uppdrogs några linjer och böjdes i en uppåt vänd
halfmåne, och pannans samt kindbenens muskler förvredos
till Laokoons och sorgens förenade bild. En tredje konstnär
(tonsättare) nedstämde hans röst till en skorrande bas vid
uträknandet af summan, och en fjärde (i dansvägen)
förmådde hans unga knän att svikta under sin börda.
Så ungefär, till utseende och form, stod nu den ädle
och redlige ynglingen, och dock väckte detta nästan ingen
uppmärksamhet, ty de flesta af sällskapet hade antingen
samma uppsyn och ställning, eller ock voro de berusade af
en vild glädje; endast Kattzon, hvilken oturen i spel genom
långsam öfning invigt, gick med ett ossifieradt ansikte, efter
utseendet lugn och kall, fram och åter till och från ett ljus,
för att påtända den beständigt slocknande pipan.
I största tysthet drog Uno sig nu ifrån spelet, uppsökte
sin hatt och kappa, men letade fruktlöst efter sina galoscher
samt begaf sig med några tolfskillingar i penningar, hela
återstoden af hans förmögenhet, trapporna utför. Tvenne
brandvakter stodo just utanför porten i ett gathörn och skreko
emot månen, som medlidsamt tycktes afhöra deras
föråldrade röster. Med förargelse hörde Uno dem stå invid en
röfvarekula och anropa försynen och ropade därför i
vredesmod, likt Bias: — Tig! ty om vår Herre får höra er ropa och
kastar sina ögon hit, så låter han visst hela huset förgås,
och er med, gamla ra ... e!
Natten var långt framliden, endast här och där lyste det
i något vindsfönster. — Ack! den fattiga änkan, som kanske
bebor detta lilla rum, tänkte Uno, har redan uppstigit eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
