Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huru mycket björn önskade det. Vädret var ruskigt, jag hade
en gruflig lust att bli hemma. Men då jag gjorde en liten
invit härtill, gjorde björn en så förskräcklig grimas, att jag
genast afstod från försöket. Jag hade dessutom mera olust
än ondt. Vi foro i trillan under paraply i duggregn.
Ma chére mére tog vänligt emot oss, men tycktes ej
vara vid godt lynne. Det var främmande till middagen: några
gamla herrar och fruar, som jag ej kände och som
före-föllo mig särdeles tunga. Middagen var präktig, men jag
orkade ej äta.
På eftermiddagen, strax efter kaffet, gick björn med
herrarna ner i biljardsalen. Jag blef allena med ma chére
mére, de gamla fruarna, som språkade mest emellan sig.
och en viss lagman Hök, en lång och gammal vän af ma
chére mére, som satt bredvid henne och snusade. Ma chére
mére teg, lade patiens och såg allvarsam ut. Jag sade då
och då ett ord, men blef allt tystare, ty mitt hufvud värkte;
regnet slog mot fönstren, och, sanningen att säga, var jag
missmodig öfver björn, som jag tyckte väl hade kunnat under
den långa eftermiddagen litet se till sin lilla hustru och ej helt
och hållet öfverlämna sig åt sina gamla otäcka
ungkarls-vanor, spela biljard, röka och dricka. I denna mulna
sinnesstämning led det fram på eftermiddagen. Vid tetiden bad ma
chére mére mig göra litet musik. Jag satte mig till
fortepianot, preludierade och började sjunga det lilla vackra
stycket ”Ungdomen”. Men hettan, hufvudvärken och
missmodet hade gjort mig alldeles ostämd. Jag sjöng först darrande,
sen falskt och kom slutligen af mig i det stycket, som jag
hade sjungit väl hundra gånger. Det var dödstyst i rummet,
och jag var nästan färdig att gråta; men så sjåpig ville jag
dock vid min ålder icke synas. Jag gjorde ett par slutackorder
och lämnade pianot med en ursäkt och ett par ord om min
hufvudvärk. Nu blef ma chére mére innerligt god mot mig,
satte mig bredvid sig i soffan, lät gifva mig en stor pokal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
