- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 12. 1800-talets äldre prosadiktare. 1. Cederborgh, Crusenstolpe, Fredrika Bremer, Sophie von Knorring /
233

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

flög en skock kajor med stort skri ur tornet öfver våra
hufvuden och inåt skogen.

”Och här har varit så gladt, så vackert!” suckade björn.
”Det var ett hem för ungdom, lekar och lif.” Han
suckade åter.

”Men hvarför blef det sig så olikt?” frågade jag.
”Hvar-för öfvergaf ma chere mére en boning, så mycket präktigare
än Karlsfors, och som du säger förr var glad och hade
muntrare gäster än kajor?”

”Emedan . . . emedan . . . hon hade en stor sorg här.
Tala ej om Ramm med henne, Fanny; säg henne icke att vi
varit här. En annan gång vill jag säga dig hvarför jag ber
dig härom. Ser du parken! Hela denna vackra skog, af
nära en mils omkrets, är, eller rättare var, en park. Nu
äro väl gångarna igenväxta. Vi skola någon gång se oss
om här.”

”Här är bra dystert!” sade jag. I detta ögonblick bröt
en stråle af den nedgående solen fram och kastade ett gyllne
sken på det mörkgrå huset och den dystra skogens toppar.
Jag vet ej hvarför namnet Serena just då rann mig i hågen,
liksom en bokstaflig tolkning af denna solstråle. Men snart
slocknade den i mörker.

”Så, ja, just såf’ sade björn likasom för sig själf, i det
han melankoliskt leende betraktade det nyss upplysta, nu
förmörkade huset. Jag såg en tår i hans öga.

Tysta satte vi oss i trillan och tysta trillade vi af mot
vårt hem. Jag andades lättare, när vi kommo till ljusare
nejder. Då jag tyckte att vi hade tegat länge nog till
åminnelse af det gamla kaj- och olycksnästet, upphof jag min röst
och frågade: ”Björn, hvar finns Serena?”

Nu kom på björns anlete ett leende, likt solskenet på
skogen, och han sade: ”Ja, hon är söt!”

”Det tror jag gärna, men hvar kan man få se henne?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/12/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free