Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturliga anlag; hans vilda, men kvicka upptåg aflockade
mig ofta ett leende i samma stund som jag måste klandra
dem, och hvad som väl verkade mest, han — var mig
verkligen tillgifven.” (Detta sade björn med rörd stämma och
tystnade ett ögonblick; sedan återtog han:) ”Jag måste göra
honom den rättvisan att säga, det han aldrig var ohörsam,
när man talade till honom med förnuft och mildhet, och mer
än en gång har han på mina böner afstått från våldsamma
handlingar, eller vid mina allvarliga föreställningar gråtit
häftigt, erkännande sin olycksaliga begynnelse på lastens väg.
Men jag var vid denna tid sällan hemma. Mycket äldre än
Bruno, hade jag ren slutat min akademiska kurs, då han
började sin, och jag var nästan beständigt borta i utöfning
af mitt läkarekall.
Märkvärdigt var det välde, som, ifrån Brunos trettonde
och till hans sextonde år, ett barn — en liten flicka — fick
öfver honom. Det var samma Serena Löfwen, som du sist
i staden blef så intagen af. Hon var då ett vackert, stilla,
men sjukligt barn. Ma chere mére, som alltid haft stor
aktning för fru Dahl, förmådde henne att tillbringa ett par
månader hvar sommar under tre års tid på Ramm, för att
där genom brunnsdrickning och den friska landtluften stärka
den lilla Serenas hälsa. Den vilde Bruno fäste sig då vid
det lilla änglalika barnet, och det var förunderligt att se,
hvilket tvång och hvilka försakelser han underkastade sig
för hennes skull, att se, huru han lämnade allt för att bära
henne omkring i skogarna på Ramm, för att jollra med henne
eller sitta och se på henne, när hon sof. Om helgdagarna,
när Bruno hade frihet, brukade han ta en korg med några
matvaror i handen, Serena på armen och vandra tidigt om
morgonen ur huset, och sällan återsåg man dem förrän till
aftonen. Under detta lif stärktes Serenas hälsa, och Bruno
blef mildare. En bön af Serenas barnröst, hennes tårar, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
