Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Var så god! Var så god och stig in! Stig på, stig på!
Jag är hemma här,” så ljöd friherrns vänliga röst, och
”Tackar ödmjukast! Tackar underdånigst! Allra
ödmjukaste tjänare! Alltför angenämt få den höga äran,” etc. etc.,
pustade pastorn, som i galopp måste följa sin artige värd
uppför de höga, tröga tegelstenstrapporna, hvilka förde upp
i det gamla huset, och härvid bugade han, med hufvudet
böjdt inåt den flämtande magen; ty se! . . . han var icke
vald ännu, utan endast sökande och nu stadd på
uppvaktning. för att insinuera sin sak, och det var ej utan, att icke
den öfriga församlingen lutade åt en annan med sitt val,
fast friherrn, som var församlingens ende possessionat och
ståndsperson och disponerade ett stort antal röster, svurit
på sin gamla ärliga ”foi de gentilhomme”, att komministern
i B. skulle få pastoratet. ”Denne,” sade friherrn, ”var
en hederlig och rättskaffens, en flink och hurtig man, i sina
bästa år,” som skulle komma att hålla pastoralvården i ett
förträffligt skick, hålla ordning i församlingen, hålla efter
gubbarna att icke supa och de unga drängarna att hvarken
supa eller slåss, kvinnorna att vara arbetsamma och snygga
och pigorna att vara anständiga och sedesamma: en
”toujours-karl”, med ett ord. som slutligen äfven hade den förtjänsten
att predika ”duktigt”, så att det hördes långt utom kyrkan
och så, att alla gummorna snyftade och ingen ens kunde
sofva; som vidare — spelade tappert bräde, och kunde i
nödfall draga en liten spader, när man var nog lycklig att
kunna anskaffa tredje man till en liten treflig trekarl.
Detta allt var minsann icke att förakta i en ort, så alldeles
utan sällskap, och i en församling, där man i många år
dragits med en stendöf och halfblind gubbe, som kallades
”prosten” och hvilken biträddes af ”den ene slyngeln till
adjunkt efter den andre”, såsom friherrn stundom behagade
yttra. Också emotsåg han med verklig entusiasm det nya
kyrkoherdevalet och, i följd däraf, äfven själfve kandi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
