Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det för en sorts spetshufva? Brukas det sådana, utan
nackstycke, gumma lilla? Det är väl bara för en demi-paryr,
kan jag tro. Men apropå: hur är det med dina koaffyrer,
min goda gumma? Äro de i stånd, eller huru? Annars borde
man väl anskaffa andra.”
”Nej, kära du,” svarade hennes nåd, ängslig öfver blotta
tanken att ens behöfva tänka på de väl bevarade
”koaffy-rerna”; ”det behöfs visst inte. De äro ju, som om de voro
nya allesammans, och den där sista, jag fick af dig för fem
år sedan, har jag ju aldrig brukat.”
”Ja, då är det godt, då är det förträffligt!” svarade
fri-herrn förnöjd. ”Ty jag vill att vi på allt sätt skola uppträda
med heder och så, som det anstår folk ’comme il faut’, som
ej visat sig i stora världen på länge.”
Och nu flög han ut till något annat.
Agapetus var den ende i hela huset, som icke alls tänkte
på resan, mer än de ledsamma stunder, då Sko-Erik eller
Skräddar-Johannes ”togo mål” eller sedan kommo och
”passade”.
”Så i Guds namn! skall det nu blifva sådant otyg igen!”
yttrade han då med den allra största flegma, hvaruti hade
råkat en droppa harm. Men när skräddare och skomakare
väl voro utom dörren, glömde han både dem och resan,
läste och mediterade som vanligt, under hvilka senare stunder
vi icke rätt veta, huruvida förståndet stod stilla eller
verkligen rörde sig, ty hos honom fanns verkligen förstånd, fanns
mycket mera, fast det ännu låg så alldeles islupet och
oupp-tinadt, och i anseende till hans oöfverträffliga minne kunde
man på denna tid gärna likna honom vid en sparbössa, däruti
mycket af värde låg nedkastadt, utan att synas, utan att
begagnas eller gifva den allra ringaste ränta, men som fanns
ändå, och som en gång skulle göra sig gällande . . . när det
bräckliga leret brast, som utgjorde sparbössan.
Corona åter lefde och drömde blott i tankarna på den
20. — Nationallitteratur. 12.
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
