- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 12. 1800-talets äldre prosadiktare. 1. Cederborgh, Crusenstolpe, Fredrika Bremer, Sophie von Knorring /
308

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de stackars blancharderna och de nära fyrtio års gamla
bärremmarna hade på sin lott, ty friherrn var en stor, lång,
mager, men benfull och knotig man, hennes nåd vägde sina tolf
lispund, Agapetus var ock af dessa långa, beniga figurer, som
äro vida tyngre än de se ut, Sara var en korpulent jungfru
om fyrtio år, och Corona var en stor och starkt utbildad

flicka för sin ålder, fast hon såg lätt och vig ut som en

ung hind. All rörelse, all konversation i vagnen bestodo
friherrn och hans ”lilla Corona”, som satt midt emot honom,
ty hennes nåd tog sig för det mesta en oafbruten lur, med

tätt slutna ögon. Agapetus tycktes göra detsamma, fast med

vidt uppspärrade ögon, hvarför vi vilja kalla hans tystnad
för detta mediterande, som ännu ingen var rätt slug på,
om det hörde till esse eller non esse. Sara bara nickade.
Corona såg ut genom alla fönster, förvånades och gladdes
åt allt, hvad hon såg, skrattade och frågade, men satt ändå
så där tämligen stilla. Men se friherrn! han flög fram och
åter äfven i denna trånga voliöre. Än skulle han öppna ett
fönster, än ett annat, än skulle han försöka de gamla murkna
gröna taftsgardinerna, om de på sina förrostade och förärgade
järn- och mässingsanstalter gingo eller . . . icke gingo. Det
gick ej: maskineriet stod alldeles stilla; gardinerna däremot
gingo på egen hand, men det var i tusen bitar. Nu skulle
dessa repareras och lagas, och nu skulle nya
förhållnings-order gifvas till kusken om körningen och nya förmaningar
till hvarje ny skjutspojke om ridningen af förhästarna,
ergo — skulle äfven framfönstren upp. Men — de sutto
där de sutto. Friherrn ryckte förtvifladt, tills han fick
tofsen i hand. Men för denna senare olycka blef snart råd,
och vagnstäppan tog nu slut, ty Sara nickade nämligen så
förfärligt, både baklänges och framstupa, både åt höger och
vänstpr, att slutligen slog hon sitt stora, tunga, sömniga
hufvud med sådan fart bakut, i en af framfönstrets rutor,
att denna smattrade omkring henne, som hade den varit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/12/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free