Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hinna med att redogöra, men som bland de senare åtminstone
ej hade den att särdeles älska sin kära man,. ”För tusan!”
— tänkte hofmarkskalken — ” hvad kan det väl då vara
för ett bref!” gick saktmodligen in i sitt rum, drog på den
där lådan, fann brefvet med den hjärtans gammalmodiga
fransyska utanskriften och den fordom så väl bekanta hand-»
skriften hos sin släktinge friherre v. X., bröt konvolutet
och läste med stor liknöjdhet den gamle, ädle friherrns
ungdomliga och lifliga vänskapsutgjutelser, därefter hans
förkunnande af sin och familjens tilltänkta förflyttande till
hufvud-staden öfver vintern och slutligen hans vänliga, fast icke
särdeles kruserliga begäran, det måste hofmarskalken skaffa
sin gamle vän och frände den omtalade våningen, ved, hö
och hafre till hästarna m. m.
”Den förbannade gamle narren!” sade-hofmarskalken
hånande och förtretad, när han slutat läsningen af brefvet och
slängt det fram efter bordet, så att det nedföll på andra sidan.
— ”Han pratar och radoterar, som vore vi ännu tjuguåriga
pojkar, om vänskap och kamratskap och släktskap och Gud
vet ej hvad för dumheter och utslitna dåraktigheter. Och
så tror han, att jag sitter här för att uträtta hans
kommissioner ! Hyra våningar, köpa ved, hö och hafra och annat
fanstyg! Det är väl han ej ber mig sälja smör, ost och
ägg på torget. Han tror väl, att jag är en välbeställd
vaktmästare ! Men jag skall minsann lära honom annat . . .
Dock! likväl när jag tänker på saken...” Här slutade
hofmarskalken plötsligt sin monolog, och en ljus idé föll i
hast ned öfver hans så kallade själ och förintade på en gång
hans ohjälpsamhet, liknöjdhet och kallsinnighet för en
gammal vän samt förvandlade dessa i en hast, och likasom
genom ett trollslag, i något helt annat. ”Tyst!” tänkte
hofmarskalken — ty det var blott i ondska och vresighet eller
skadefröjd och illparighet, som han talade för sig själf,
”tyst! den gamle narren är ju rik som Kresus, lättrogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
