- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 12. 1800-talets äldre prosadiktare. 1. Cederborgh, Crusenstolpe, Fredrika Bremer, Sophie von Knorring /
316

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Herre Gud, hans nåd,” svarade den nye jokejen,
Olsson, och ref sig i pannan, ”här finns ju hvarken bref eller
adress eller ens någon tullport; åtminstone får icke jag rätt
på någon, och alla, som jag fråga, skratta åt mig.”

”Din dumme best!” sade friherrn. ”Du sitter ju så
godt som midt i tullen själf, och när du icke fick något
besked, hvarför satte du inte åtminstone in hästarna och
gaf dem, utan sitter på dem själf, som en skata på ett
ladu-tak.” Och detta yttrade friherrn med någon ovilja och
mycken distraktion, ett fel, som vår gode friherre alltid haft,
men som vuxit till med åren och betydligen förkofrat sig
under dessa resetillrustningar och alla de omtankar, som
därmed varit förknippade.

”Hvar skulle jag sätta in hästarna och hvad skulle jag
gifva dem?” frågade Olsson, men friherrn svarade
ingenting, utan ropade till besökaren, som kom och ville visitera:

”Hvad tusan! håller du mig för en lurendrejare?” och
till kusken: ”Kör på då, så att vi komma i kvarter en gång
i världen!”

”Hvart?” frågade Tallqvist. ”Hvarhän skall han
köra?” upprepade han, när friherrn ej gaf något svar.

”Det vete f—n,” yttrade friherrn efter en betänklig
paus och började själf skratta, och då utbrast Corona i ett
länge hämmadt, hjärtligt skratt, sådant hennes gode faders
täta distraktioner ofta aflockade henne, och hvaruti hon aldrig
kunde få den tröge Agapetus att deltaga.

”Kör till Bergstrahlska huset,” sade friherrn slutligen
och i ett visst gladlynt vredesmod, ”det måtte väl åtminstone
stå där det fordom stod.”

”Hvar ligger det?” frågade Tallqvist, som ej varit i
Stockholm på öfver trettio år och således alldeles glömt hvar
denna Noaks ark, eller Bergstrahlska huset, var beläget.

”Herre Gud,” sade friherrn med uppbrusande harm,
”jag tror ni alla föresatt eder, att vi skola blifva sittande här

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/12/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free