- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 12. 1800-talets äldre prosadiktare. 1. Cederborgh, Crusenstolpe, Fredrika Bremer, Sophie von Knorring /
318

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

märkt det. Det var verkligt äkta rokoko, i stor och lefvande
skala, och ho vet om ej frun i antikvariska klädståndet på
Drottninggatan sprungit ut och gjort ett bud i banko på
alltsammans, hade hon bara sett det. Men nu var det ingen,
som såg eller åtminstone bemärkte hela detta tåg, ehuru den
heders friherrn under framfarten på Drottninggatan sade
till sin familj:

”Ja, nu se vi ingen, och ingen ser oss af våra gamla
vänner och bekanta, men i morgon kl. åtta vet ändå hela
staden, att vi äro ankomna, ty sådant spörjes genast.”

Besynnerligt nog var, att alla de trenne öfriga familjens
medlemmar, alldeles emot sin vana, nästan på en gång
besvarade denna anmärkning.

”Gud vet hvem som minns oss,” sade hennes nåd i sin
flegmatiska världserfarenhet.

”Huru få de veta det?” frågade Agapetus.

”Hvilka äro då alla dessa gamla vänner och bekanta?
Hvad heta de? Äro de roliga? Äro de gamla eller unga?”
sporde Corona.

Friherrn visste ej rätt hvem eller hvad han skulle svara,
utan sade därför: ”Det ramlar så på gatan, att man ej kan
höra ett enda ord.”

(Han hade annars en förträfflig hörsel.)

Sålunda fortsattes vägen tigande till det omtalade
Berg-strahlska huset, och det grufliga larm, som den gode friherrn
där gjorde, innan man fick rum ”efter sitt stånd”, det skulle
låta otroligt om det berättades; men säkert är, att på trettio
år hade uppassningen i Bergstrahlska huset aldrig så sprungit
och aldrig så skrikit om hvarandra samt slutligen aldrig så
skrattat, ty det hela och hvarje lefvande individ däraf hade
ett utseende af maskerad, som ingalunda undföll snärtorna
med mössa i nacken och deras medhjälpare.

Hela familjen sof godt om natten. Sara hade påmint
om att räkna fönsterrutorna och lägga märke till drömmarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/12/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free