- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
42

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vika. Icke smygande, såsom han kommit, utan med upprätt
hufvud och stadiga steg gick han ned till bryggan, lossade
båten, rodde tyst utåt öns södra sida, där han gick i land
och insköt sin farkost bland säfven.

”Det är för bittida ännu!” mumlade han och såg på
solen. ”Jag skall sätta mig här så länge och höra på hur
vackert de sjunga i djupet.” Han lutade örat mot en af
strandens stenar och lyssnade med spända sinnen hur
böljorna sakta skvalpade. Ljufligare musik fanns ej för honom.
Hela hans själ syntes njuta med fulla drag. ”Ack, jag
kommer snart, jag kommer snart!” utbrast han med otålig
liflighet. ”Då de där hemma tro, att jag i häpenheten
förlorat målet och därför är dem oskadlig, då köper jag. genom
att lossa på tungbandet, inträde till näckens pärlsal . . .
Men nu fort i båten — det känns så underligt i mitt
hufvud . . . Hvad är det för små svarta tingestar, som dyka upp
där borta? Åhå, en hel rad smådjäflar, som vilja tråda dansen
med galningen, som anklagar sin egen far . . . Bort, byke,
veten I ej hvem I har för er . . . Icke det. . . nå, då får jag
säga er, att jag är näcken ... Se så vackert — låt mig få
vara ensam om båten!”

Han slog med händer och fötter, så att vattnet yrde
högt öfver säfven, sköt därpå ut båten, sprang i den, och,
hånskrattande åt de lurade smådjäflarna, hvilka för dårens
syn tydligt kvarstodo på stranden, fattade han årorna och
rodde vidare söder ut det fortaste han förmådde.

NITTONDE KAPITLET.

Efter den mest förfärliga natt, som gubben Haraldsson
under hela sitt långa, syndiga lif genomvakat, dagades en
morgon, öfver hvilken han väl haft skäl att önska, det solen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free