Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tade jag i fulla åtta månader därutöfver. Blott sedan en
enda månad är jag ej mera din."
”Ej mera min — och för en månad tillbaka hade jag
din tro . . . Gud i himlen! Men jag kände ju på mig, att
denna eviga motvind, som i tre månader fördröjde min
återkomst, skulle döda mitt hopp. Ha, Gabriella, du sliter hjärtat
ur mitt bröst . . . säg hvem du tillhör!”
Gabriella, som, öfverväldigad af den stormande
sinnes-skakningen, sjunkit tillbaka på soffan, reste sig. Hennes
blickar irrade från Rosenberg till Arnman, hvilken kaptenen
nu först med ett häftigt: ”Är det han?” varseblef.
”Ja,” sade hon med fast röst, ”det är han! Men från
denna stund, och så länge jag lefver, tillhör jag ingen."
"Ingen?” utbrast Arnman; mera förmådde han icke
säga. Hjärta och samvete drogo hans öga till den likbleke
kaptenen, hvilken, fattigare än då han stod på spillrorna af
sitt skeppsvrak, nu utan framtid, utan hopp, utan besvarad
kärlek, gäckad, bedragen, stod här på sin egen lefnads
öfver-spolade vrak.
”Rosenberg, Arnman,” tillade Gabriella, hvars
själs-lyftning under detta ögonblick gaf henne styrka att uttala
det beslut, som hon fattat, ”jag känner, att jag gör rätt, och
jag ser nu hvarifrån alla dessa svårigheter härledde sig, som
satte sig mot min och Arves böjelse. Gud ville det icke.
Och jag, huru skulle jag från denna stund kunna njuta en
verklig lycka med någon af er? Mitt hjärta har rum för er
bägge, men icke mera för någon särskildt. Och nu — sägen
båda, att jag handlat rätt, så att någon tröst må återstå i
det långa lifvet, där vi alla tre skola ha det lika godt och
lika bittert!”
Rosenberg rörde sig ej. Men Arnman, på hvars
allvarliga ansikte försakelsens manliga beslut stod tecknadt, gick
fram till Gabriella. ”Du har dömt rätt!” sade han med en
röst, vägande mellan förtviflan och bemödandet att, på be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
