Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden älskade jag dig ej så som nu. Då ville jag äga dig
till hvilket pris som helst. Nu," tillade han och mätte
kammaren med hårdt knarrande steg, ”nu kan du tro mig, att
jag ville ge mitt hjärteblod, om jag med det förmådde fria
dig från skammen att vara min hustru! Hvad jag själf får
lida, ifall de ertappa oss, det kan jag bära: jag lider det
mina gärningar förtjänt; men du — jag fasar, när jag tänker
på hvad ditt öde skall bli och på alla dina tårar i framtiden,
och jag ångrar djupt, att jag ej lydde ditt råd att inspärra
Anton, för det är väl Gabriellas kärlek till jaktlöjtnanten, som
förmått galningen att ta det här beslutet.”
"Ja, det är säkert. Men jag går med dig hvart det
bär, och af min själs innersta försäkrar jag dig, att jag i
denna förskräckelsens stund icke begråter, att jag gaf efter
för dina böner! Du har ångrat, du har sedan lefvat år af
rättfärdighet, det gäller inför Gud, och lifvet är ändå kort.”
”Ja, lifvet är kort, men det är så mycket bittrare!” sade
Birger och slöt henne hårdt i sin famn. ”Emellertid skola
vi göra hvad vi förmå, Jag hoppas, att vi i tysthet kunna
ställa oss så, att, om det gäller, vi äro färdiga att resa. Men
jag vet ej hur de ärna gå till väga. Är meningen, hvad nog
är säkert, att få oss i häkte, skall det icke bli så lätt. Som
jag sa till far, få vi väl lura dem, tills våra saker bli klara."
"Om," yttrade Erika, ”Rosenberg möjligen kunde vara
till någon tjänst, om . . .”
”Nej, nej,” afbröt Birger, ”jag vill icke se Rosenberg
eller någon annan: jag vill tänka och handla på egen hand.
Allt slags deltagande skulle vara mig förhatligt, för jag vet,
att det ändå vore blandadt med afsky och förakt, och så
stor syndare jag än varit, känner jag på mig, att jag ej kunde
lida det. En lycka i olyckan är, att Ella ställde till så klokt,
att vi blefvo af med dem bägge!”
”Ella, ja,” yttrade Erika sorgset, ”hvem af oss skall ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
