Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han ville göra sig så gemen att vara dem till tjänst, men
att hennes man strängt förbjudit att säga hvar han uppehöll
sig och att han, så kär han än hade kapten, inte kunde
återse honom, men att han aldrig på jorden var i stånd
att glömma sådan vänskap kaptenen visat honom och
hanses.”
”Och hvad sade den stackars Rosenberg om allt detta?”
frågade Arve.
”Aldrig ett ord sa han, men han gick här så hårdt
fram och tillbaka, att jag trodde stuggolfvet skulle rämna,
och så sa han till Petter i dag morse: ”Det är till intet
gagn, Petter — jag måste bort!” Petter gjorde båten klar,
och när de i kvällningen reste, sade kapten för visso, att
han sett vår ö för sista gången och att, när han vändt
ryggen till Göteborg, han aldrig i sitt lif mera ville sätta foten
på svensk botten.”
”Vore jag fri, skulle jag säga detsamma!” mumlade
Arve och lutade hufvudet mot den på bordet stödda armen.
Lena sysslade i stugan, och efter en stund frågade
Arve: ”Har ej den vansinnige stackarn synts till sedan?”
”Visst säga de, att han ett par nätter ska ha visat sig
i sin båt bland säfven, där han alltid brukade sitta, men
annars är han för jämnan i Marstrand. Och är det inte
underligt att de påstå, att han nu är riktigt som en klok
människa — men han törs väl inte hemåt för farsgubben,
kantänka.”
”Är Haraldsson då så nära, att Anton kunde träffa
honom, om han vågade sig öfver?”
”Det vet Gud!” svarade Lena, liksom litet förvirrad
öfver att ha sagt något farligt.
”Kära Lena,” sade Arve och fattade hennes hand, ”du
tror väl inte, att jag kommit hit att spionera och så listigt
dra nytta af den välmening, du visat mig? Nej, jag afskyr
Haraldssönerna, men jag skulle ändå icke på det sättet för-
5. — Natirmallitteratur 13,
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
