Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var den arme Anton, som, jagad af samvetskval,
kommit att vid Gabriellas fönster tillbringa en stund af sitt
oroliga lif. Själf gick han nu helt nära och lyssnade med
återhållen andedräkt. Något rörde sig vid gardinen — han
kände och erfor det i hvarje fiber — troligen hade Antons
rörelse väckt hennes uppmärksamhet. Skulle hon — han
både fruktade och hoppades — öppna fönstret?
Knappt ilade tanken genom hans själ, förrän fönstret
verkligen öppnades, och Gabriellas milda röst hviskade:
"Anton, olycklige, är du åter här? Far sofver i min säng —
han kom nyss hem — akta dig, om han vaknar, och gå icke
till någon af dörrarna, ty där ligga ett par af karlarna och
vakta på ifall länsman skulle komma!”
Ehuru dessa ord plågsamt erinrade Arve om det rysliga
brottet, kände han sig likväl lycklig vid denna oförberedda
sällhet att höra Gabriella; men han rodnade öfver olikheten
i de känslor, som skilde sonen och älskaren. Några
ögonblick öfverlade han om han skulle begagna detta enda,
troligen sista tillfälle, som erbjöd sig att tala till henne, eller
om han skulle låta henne förblifva i den öfvertygelsen, att
han var Anton. Faran af det förra — oberäknadt den inre
förebråelsen och fruktan att genom denna svaghet möjligen
kunna sjunka i Gabriellas aktning — var ganska stor, ty
gubben Haraldsson fanns i rummet, men längtan att ännu en
gång få emottaga ett ord från den älskades läppar besegrade
hvarje annan känsla.
”Gabriella,” hviskade han sakta, ”det är Arve . . .
förlåt mig, men låt mig blott se en skymt af dig — säg mig
ett enda ord!” Han märkte, att hon nu vände hufvudet inåt
rummet och lyssnade.
Gubben sof förmodligen tungt efter dagens oroliga mödor.
Gabriella räckte sig ut genom fönstret, och en liten vänlig
sky, som hade misskund med de trogna hjärtan, hvilka
klappade så nära och likväl för evigt skilda, drog sig undan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
