- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
75

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

från ryggen kastad öfver armarna, som hårdt
tillbaka-drogos.

”Jaså, edra lömska hundar!”

Likt en hungrande tiger hade Mårten kastat sig öfver
sitt rof, hans följeslagare voro honom hack i häl, och inom
några sekunder uppstod det förfärligaste buller i förstugan.
Erika och Gabriella, resklädda, störtade ut med ljus. Petter
Lindgren och en annan båtkarl, som under denna natt skulle
ha varit behjälplig vid flykten, deltogo i brottningen, hvilken
blef allt vildare. Förgäfves skrek länsmannen på sin
ämbets-mannamyndighet, under det han själf nödgades handgripligen
göra densamma gällande. Allt gick i blodig strid.
Ursinnigt kämpade Birger, och tvenne motståndare behöfdes, innan
han fann sig vanmäktig till försvar. Kanhända ägde han
icke heller i denna stund all den styrka, hvarför han var känd :
han stred med sonen till den man, hvilken i sin dödsstund
nedkallat Guds dom öfver honom, då Mårtens styrka däremot
var ökad af hämnd, raseri och de rysligaste lidelser, som
kunna upptända blodet och i vissa ögonblick tiodubbla en
människas krafter.

Striden var slut.

Den gamle, endast i inbillningen ägande sin mannakraft,
hade under de gröfsta svordomar nödgats göra den för honom
bittra erfarenheten, att hans arm var förlamad, medan modet,
liksom endast för att håna, ännu lefde kvar. Bunden, liksom
Birger, såg han äfven sina trogna båtkarlar ligga döfvade på
golfvet.

”iNu in med dem !” ropade länsmannen, torkande svetten
ur pannan.

Mårten, utan att akta blodet, som flöt från hans
huf-vud, använde de få krafter, som voro honom själf öfriga, att
under de sämsta skällsord inknuffa Birger i dagligrummet,
medan de andra karlarna gjorde gubben samma tjänst.

Detta var det förfärligaste ögonblicket i Birgers lif. Vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free