- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
152

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Magistern besökte henne flitigt och upptäckte, att hon
med det frommaste hjärta förenade stor skicklighet i allt
som tillhör ett bildadt fruntimmer, ty hon hade fått en den
tiden ovanlig uppfostran, och som hon alltmer vunnit insteg
i hans hjärta, tog han en vacker dag sitt parti och friade
till henne, efter att ha meddelat henne planen till en
flickskola, som de skulle sköta gemensamt.

På hans ömma begäran svarade hon med ett sorgligt
småleende: "Assessorn har fällt min dom: mitt rykte är
förstördt af grefve Woyna; jag kan aldrig bli en hederlig
mans hustru. Äfven ert goda namn och rykte skulle lida
af den skugga, som förföljer mig.”

Under Carolinas sjukdom hade juvelsmycket och allt
hvad därtill hörde blifvit glömdt. Men en dag bad
magistern henne förklara sig öfver hvad hon själf tänkte om
detsamma, och huruvida assessorn sagt sanning rörande
hennes möte med den förföriske österrikaren.

Efter några minuters synbar inre strid berättade
Carolina följande:

"En dag på Järntorget mötte jag grefve Woyna. Han
studsade vid min åsyn, och jag kände att jag rodnade.
Han följde mig; jag hade icke styrka, icke nog
världserfarenhet att afvisa honom. Han talade så mildt, att min
fruktan försvann, och jag lyssnade med förtjusning och
svarade det bästa jag förmådde. Jag var alldeles förtrollad.
Under tiden kommo vi utanför en juvelerarbod. Grefven
stannade och bad mig följa honom in i boden och välja allt
hvad jag behagade. "Ni borde,” sade han, "prydas med
jordens alla dyrbarheter eller, rättare, de borde prydas af
er. Ett ord, och alla dessa skatter ligga xör edra fötter!"

Då vaknade mitt förstånd, jag vred på min
förlofnings-ring, fick mod och svarade: "Herr grefve, jag är förlofvad
med assessor Stadius och kan icke mottaga ens en
sandpärla af någon annan." Därpå flydde jag in i ett hus, där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free