- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
157

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Följande dag uppvaktade han den sjuttioåriga
grefvin-nan W., som med välvilja lyssnade till hvad han sade. Då
han nämnde smycket, utbrast grefvinnan: ”Ack, jag har
mycket juveler, men intet är mig så dyrbart som detta.
Jag fick det af den älskvärdaste unga man, som jag lärt
känna, af grefve Woyna, den jag älskar som en son.”

”Och ändå frågade grefvinnan icke efter det, när det
förlorades?”

”Nej, jag blygdes öfver att ha förlorat det. Hvad vet
magistern om saken?”

Prästen berättade nu smyckets historia, utan att dock
nämna den brottsligas namn, men väl Carolinas, för att få
prisa henne.

Johannes Milde tog afsked af grefvinnan och skyndade
till Carolina med jublande hjärta, men studsade något, när
han såg assessor Stadius sitta mellan Carolina och hennes
fosterföräldrar, helt förtroligt språkande med dem.

Assessorn hade nämligen infunnit sig för att omtala,
det grefve Woyna själf besökt honom och på det
eklatantaste fritagit Carolina från all skuld. Dock var han ännu
något tvehågsen angående juvelsmyckets befintlighet i
Carolinas sykorg, till dess magistern utförligt berättat det rätta
sammanhanget därmed.

De gamles lycka var gränslös, de omfamnade och kysste
Carolina och bådo henne om förlåtelse för sina orättvisa
misstankar.

Slutligen sade assessorn med sin vanliga domareköld:
”Alldenstund jag numera är fullkomligt öfvertygad om
Carolinas oskuld, fördenskull anhåller jag att vår förening med
det snaraste måtte genom äktenskap varda fulländad.”

Fosterföräldrarna förenade sig med assessorn, men
Carolina, som såg och förstod Johannes’ blick, svarade lika lugnt
som assessorn:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free