Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn. Skolan hade nära ett år gått alldeles förtäffligt, då
Milde en dag från högre ort fick tillsägelse att söka ett
godt regalt pastorat, som någon tid varit ledigt. Han sökte
och fick det till allas öfverraskning, ehuru ingen fanns som
icke ansåg honom förtjänt af denna befordran. Milde, som
snart fick veta att han hade grefve Woynas förord hos Karl
Johan att tacka för denna oväntade lycka, hastade upp till
grefven och utgöt sig i de lifligaste tacksägelser.
”Nog, nog, min bästa kyrkoherde!” afbröt honom
grefven. ”Vi diplomater ställa till så mycken oreda här i
världen, att det verkligen kan anses för en lycklig slump
när vi åstadkomma något godt. . . Men hur mår er unga
hustru, er charmanta fru? . . . Ack, hvilka händer och
fötter! Och hvilka tjusande blå ögon! Ni svenskar förstå
aldrig att rätt värdera de skatter ni äga. Men jag förstår
det, jag. Också är det inte för edra eviga vintras skull som
jag så väl trifves i Sverige . . . Men för all del, ej ett enda
ord om att jag har den ringaste del i er befordran! Jag
kunde bli öfversvämmad af lika hulda, men vida mer
meriterade sökande, och, tro mig, icke ens alla pastorat i Sverige
skulle förslå till att betäcka mina skulder i den vägen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
